Landhöjning

Norra Europa var under istiden täckt av ca 2-3 km tjockt istäcke. Isens tyngd gjorde så att jordskorpan trycktes ner. När sedan isen smälte började landhöjningen att ske, jordskorpan började sträva efter att gå tillbaka till sitt ursprungliga läge. Än i dag pågår denna landhöjning.

Redan i början på 1700-talet observerade man att jorden höjde sig i Norden. Eftersom man trodde att det var havsvattnet som försvann kallades fenomenet då för vattuminskning. Idag vet vi att det är landet som höjer sig efter att ha varit tungt belastat av den kilometertjocka isen under senaste istiden. Landhöjningen varierar och är störst i norra Sverige vid Bottenvikskusten (cirka 1 cm/år) och minst i Skåne (cirka 0 cm/år).

Den högst belägna strandnivån efter istiden kallas Högsta Kustlinjen. Allra högst, ca 286 m över nuvarande havsnivå, ligger HK vid Skuleskogen vid Ångermanlandskusten. Därifrån sjunker HK både norrut och söderut samt mot inlandet. Längst i söder ligger HK nära nutidens kustlinje. Områden som tidigare legat under havets nivå har successivt "lyfts" över havsnivån.

Landhöjningen styrs i huvudsak av jordmantelns viskositet (mått på hur trögflytande materialet är i jordens inre). Den första beräkningen av landhöjningens storlek gjordes 1743 av Anders Celsius. Höjningar av jordskorpan av annat slag, tektoniska höjningar, förekommer längs plattgränser på jorden, t.ex. i samband med bergskedjebildning.

På förslag av Anders Celsius höggs vattenmärken in i klippor och liknande längs kusten. Från mitten av 1800-talet har man sedan på ett antal platser (mareografer) bestämt landhöjningen genom dagliga vattenståndsobservationer. Landhöjningen kan även bestämmas med hjälp av andra typer av observationer, som till exempel upprepad avvägning, GPS och observationer av gamla strandlinjer (som numera ligger uppe på land).  

(bild kommer från http://www.kvarken.fi/Pa_svenska/Kvarkens_skargard/Natur)


Karoline Sigoldson